lördag 29 juli 2017
måndag 24 juli 2017
Kust och skogsmänniskor.
För ganska så många år sedan kom jag en kväll i Hökensås i samspråk med en man, som liksom jag var där för att fiska. Det blev det där goda samtalet, spontant och avslappnat. Osökt kom vi in på naturen, vad den betyder för oss och vad som gör att vi söker oss till den närhelst vi får tillfälle. Ostört och utan att avbryta varandra lät vi den andre breda ut texten och utveckla sitt resonemang. Sådana samtal är mycket ovanliga idag och borde sättas upp på rödlistan över hotade företeelser. Idag har vi sällan tid att lyssna färdigt på varandra, det är ett resultat av det stressade samhälle vi lever i.
Nåväl, något min okände och tillfällige kamrat förtäljde kom att fastna i mitt huvud och har med åren fortsatt att ploppa upp där med ojämna mellanrum. Han sa : " Det finns två huvudtyper av människor i världen. De som behöver stora vatten nära för att må bra och de som behöver få ha en skog nära att försvinna i " . Han utvecklade sitt resonemang med att konstatera att det inte betydde att den ena typen inte uppskattar det andra, men att man hade svårt att rota sina rötter i fel miljö, beroende på vilken typ man nu tillhörde.
Hans resonemang var naturligtvis grovt generaliserande och lite kantigt, men något låg det i det han sa.
Jag älskar att få besöka havet och kusten. Vidderna och det öppna perspektivet är ljuvligt att få iaktta och vistas i. För mig är att få se havet en skön kontrast till min vardag, med stora skogar in på knuten. Men, jag är en utpräglad skogsmänniska. I min värld finns det inget som kan ersätta att få vandra ut och " försvinna " i en skog. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör där, för mig handlar det om att få omslutas av träden, stenarna, mossan och skogsgräset. Jag är alltid trygg i skogen. Alltid. I mitt liv har jag sovit ute hundratals nätter. Ofta ensam, ibland med sällskap. Jag har sovit i vindskydd och tält, men inte sällan direkt under stjärnorna om väderleken tillåtit. När jag nämner det för folk har jag vid några tillfällen fått frågan " men...är du inte rädd ? " .
Rädd... ? Vad ska jag vara rädd för ? Visst, jag är inte dummare än att jag inser ( speciellt med mitt nuvarande hälsotillstånd ) att jag kan ramla och slå mig och att jag då kan ha längre till hjälp än vad jag skulle ha i t. ex en stad. Att vandra ensam och avskilt kommer naturligtvis med vissa risker. Men, om jag jämför de riskerna med att t. ex gå hem sent en natt från puben i stan, är de ändå försvinnande små. I svenska skogar finns det väldigt få saker att vara rädd för. Om ens några. Visst, du kan råka trampa i ett jordgetingbo eller bli ormbiten kanske om det vill sig illa, men såvida du inte är allergisk kommer du inte dö av det. Björn och varg då, säger kanske du ? Tja, de finns ju...och är grymt duktiga på att höra och se dig långt innan du märker av dem och då gör de 99 gånger av 100 som deras nedärvda instinkt bjuder dem : Flyr.
Nej, skogen skrämmer inte och det är en liten del i att jag älskar den så mycket. I stadens vimmel av okända människor känner jag mig otrygg ibland. Kanske handlar det om ett kontrollbehov eller trygghets-patos , men jag tror att det går djupare än så i mig. Andra människor är inget jag låter vara del av min inre grundtrygghet överhuvudtaget. Jag älskar, interagerar och håller av som alla andra - men min innersta kärna av grundtrygghet vilar på en grund byggd på mig själv. Mig själv är ju den ende jag med säkerhet vet att jag kommer ha med mig på hela min vandring på denna jord. Eller hur ?
Skogsmänniskor och kustmänniskor....jag har i min bekantskapskrets ett par vänner som är min raka motsats. De beskriver hur de blir djupt olyckliga om de inte får ha vidder och stora vatten runt sig där de lever. Jag förstår dem. Om inte annat , för att jag kan uppleva samma sak om jag tvingas vara utan skogen en längre tid. Vi hamnar i obalans , något rubbas och förmörkar sikten. Utöver att vi blir olidliga att leva nära, så riskerar vi att glida in i depression.
Avslutningsvis: Finns det stadsmänniskor också ? Nej, jag tror inte det egentligen. Däremot tror jag att det finns mer eller mindre stadsanpassade individer. Kanske kommer mänskligheten en dag, om många generationer, ha anpassat sig fullt ut till den konstgjorda och onaturliga miljö staden faktiskt är. Jag vet inte, men jag hoppas inte det och jag vet att det är långt dit. På varje människa som trivs fullt ut i staden tror jag nämligen att det går 100 som i mer eller mindre utsträckning måste kompromissa med sig själv för att kunna leva där. Oftast omedvetet tyvärr.
Kust och skogsmänniskor.....
fredag 21 juli 2017
I björkens stam.
torsdag 20 juli 2017
Var inte rädd mer....
måndag 17 juli 2017
I vattnets spegel
onsdag 12 juli 2017
Besinningens tid
måndag 10 juli 2017
När livet växlar ner
En lägre växel....det här är mitt första blogginlägg någonsin. "Sent ska syndaren vakna " skulle en del kanske säga. I åratal har jag uppmanats av omgivningen att börja blogga. Jag har alltid värjt mig, jag har väl aldrig känt mig bekväm med konceptet antar jag. Jag är ju en del av den där " mitt emellan " -generationen. Gammal nog att ha köpt femöres-kolor uppskopade av lanthandlarens valkiga arbetarhänder ur en trälåda och samtidigt ung nog att ha haft maskinskrivning med elektronisk skrivmaskin på schemat under min gymnasietid. Utvecklingen gick fort under min uppväxt på 70,80 och 90-talet och för oss som inte bars framåt av ett brinnande intresse för teknologi och elektronik blev det långa stunder svårt att hänga med. Nu är det kanske inte hela sanningen heller. Jag har alltid funnit mer värde i det levande än det materiella. När jag och min fru här om året besökte New York , var jag sådär lagom imponerad av att beskåda frihetsgudinnan I.R.L . Den var väl fin och så, men jag hade ju sett den på bild hundratals gånger förut och den såg ungefär likadan ut där i regndiset en februarimorgon. Exalterad däremot, blev jag när vi besökte Central park och jag äntligen fick se en av dess grå ekorrar......
Jag är bara skapt sådan, det är varken bättre eller sämre än något annat, det är bara så det är. Man föds att bära den själ och personlighet man blir given, det enda man själv ansvar för är att våga vårda och utveckla den så väl som möjligt. både inför sig själv och andra.
Jag är sjuk sedan några år tillbaka. Den här bloggen kommer inte handla om sjukdomen, men det kan vara värt att nämna , eftersom den naturligtvis präglat och genomsyrat mitt liv mycket. Livet förändras när man får ett allvarlig diagnos, det har vi nog alla läst, hört och förstått. Dels direkt, men också över tid.
Jag brukar kalla min KLL ( kronisk lymfatisk leukemi ) för min själsliga katalysator. Den har rensat bort mycket av slaggprodukter, bländverk och fasader jag bar runt på. Jag lever inte längre som om jag ständigt hade en videokamera som registrerar allt jag gör i andras ögon. Mitt liv handlar inte längre om att bli en massa inför andra. Mitt liv handlar om att fylla livets sista år med kärlek, kvalitet snarare än kvantitet på alla plan och närhet till den ursprungliga.
Mitt fokus är förändrat och riktar sig nu mot det levande jag älskar. Människor, natur, det som gror och växer med obegränsad potential.
I den här bloggen kommer jag dela med mig av det och mina egena tankar och reflektioner runt livet. Formerna kommer bli olika: Bilder, dikter och nedtecknade betraktelser.
Den som läser får se.....😉
Jag är bara skapt sådan, det är varken bättre eller sämre än något annat, det är bara så det är. Man föds att bära den själ och personlighet man blir given, det enda man själv ansvar för är att våga vårda och utveckla den så väl som möjligt. både inför sig själv och andra.
Jag är sjuk sedan några år tillbaka. Den här bloggen kommer inte handla om sjukdomen, men det kan vara värt att nämna , eftersom den naturligtvis präglat och genomsyrat mitt liv mycket. Livet förändras när man får ett allvarlig diagnos, det har vi nog alla läst, hört och förstått. Dels direkt, men också över tid.
Jag brukar kalla min KLL ( kronisk lymfatisk leukemi ) för min själsliga katalysator. Den har rensat bort mycket av slaggprodukter, bländverk och fasader jag bar runt på. Jag lever inte längre som om jag ständigt hade en videokamera som registrerar allt jag gör i andras ögon. Mitt liv handlar inte längre om att bli en massa inför andra. Mitt liv handlar om att fylla livets sista år med kärlek, kvalitet snarare än kvantitet på alla plan och närhet till den ursprungliga.
Mitt fokus är förändrat och riktar sig nu mot det levande jag älskar. Människor, natur, det som gror och växer med obegränsad potential.
I den här bloggen kommer jag dela med mig av det och mina egena tankar och reflektioner runt livet. Formerna kommer bli olika: Bilder, dikter och nedtecknade betraktelser.
Den som läser får se.....😉
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)