tisdag 1 augusti 2017

Sorgens skugga kan bara falla, där kärleken vandrat först

Så sorgen har funnit sig en boning i dig
saknaden står intatuerad i din blick
Lika delar minnen från alla år ni delat
Och tomheten från det ni aldrig fick
En älskad låt på radion ,en plötsligt doft
Minnena bor varthelst du går
Och varje gång du hittar fotfästet igen
river något upp dina oläkta sår
Men minns så också ditt löfte min vän
att aldrig låta saknaden få växa störst
Ja, minns att sorgens skugga bara kan falla
där kärleken har vandrat först

Era gemensamma planer är dina nu
välj ut några men väv även nya för dig
Varje nytt morgondag du omfamnar
blir en enskild hyllning till henne i sig
Er kärlek lever vidare i tiden
den bär du med dig så länge hjärtat slår
För sorgens skugga faller nu
där eran käleken redan vandrade igår
Sorgens skugga kan bara falla
där kärleken vandrat först....


lördag 29 juli 2017

Att sy in kostymen


Det handlar inte om att stänga av
det handlar om att dra ner volymen
Det handlar inte om att klä av livet
det handlar om att sy in kostymen
Ibland måste man krympa sin värld
för att kunna finna en plats för mer
ibland bor allt för mycket förbisett
i det närmaste man inte längre ser

Det här är inte ännu en tillkämpad pose
det här är inte någon manifestation
Det här är bara jag som förändras
i ett försök kunna att återvinna tron

För mitt inre blir ett kaos av sorlet
från alla ord av pliktskyldig empati
Ja , allt beklagande blir till bojor
som hindrar tanken från att vandra fri
Jag vill inte gå till tårar eller prat
jag vill gå i frid med min egen levnadstid
Jag vill få gå uti skogens fuktiga mossa
oberörd utav både min och andras strid

Det handlar inte om att stänga av
det handlar om att dra ner volymen
Det handlar inte om att klä av livet
det handlar om att sy in kostymen..

måndag 24 juli 2017

Kust och skogsmänniskor.


För ganska så många år sedan kom jag en kväll i Hökensås i samspråk med en man, som liksom jag var där för att fiska. Det blev det där goda samtalet, spontant och avslappnat. Osökt kom vi in på naturen, vad den betyder för oss och vad som gör att vi söker oss till den närhelst vi får tillfälle. Ostört och utan att avbryta varandra lät vi den andre breda ut texten och utveckla sitt resonemang. Sådana samtal är mycket ovanliga idag och borde sättas upp på rödlistan över hotade företeelser. Idag har vi sällan tid att lyssna färdigt på varandra, det är ett resultat av det stressade samhälle vi lever i.
Nåväl, något min okände och tillfällige kamrat förtäljde kom att fastna i mitt huvud och har med åren fortsatt att ploppa upp där med ojämna mellanrum. Han sa : " Det finns två huvudtyper av människor i världen. De som behöver stora vatten nära för att må bra och de som behöver få ha en skog nära att försvinna i " . Han utvecklade sitt resonemang med att konstatera att det inte betydde att den ena typen inte uppskattar det andra, men att man hade svårt att rota sina rötter i fel miljö, beroende på vilken typ man nu tillhörde.
Hans resonemang var naturligtvis grovt generaliserande och lite kantigt, men något låg det i det han sa.
Jag älskar att få besöka havet och kusten. Vidderna och det öppna perspektivet är ljuvligt att få iaktta och vistas i. För mig är att få se havet en skön kontrast till min vardag, med stora skogar in på knuten. Men, jag är en utpräglad skogsmänniska. I min värld finns det inget som kan ersätta att få vandra ut och " försvinna " i en skog. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör där, för mig handlar det om att få omslutas av träden, stenarna, mossan och skogsgräset. Jag är alltid trygg i skogen. Alltid.  I mitt liv har jag sovit ute hundratals nätter. Ofta ensam, ibland med sällskap. Jag har sovit i vindskydd och tält, men inte sällan direkt under stjärnorna om väderleken tillåtit. När jag nämner det för folk har jag vid några tillfällen fått frågan " men...är du inte rädd ? " .
Rädd... ? Vad ska jag vara rädd för ? Visst, jag är inte dummare än att jag inser ( speciellt med mitt nuvarande hälsotillstånd ) att jag kan ramla och slå mig och att jag då kan ha längre till hjälp än vad jag skulle ha i t. ex en stad. Att vandra ensam och avskilt kommer naturligtvis med vissa risker. Men, om jag jämför de riskerna med att t. ex  gå hem sent en natt från puben i stan, är de ändå försvinnande små. I svenska skogar finns det väldigt få saker att vara rädd för. Om ens några. Visst, du kan råka trampa i ett jordgetingbo eller bli ormbiten kanske om det vill sig illa, men såvida du inte är allergisk kommer du inte dö av det. Björn och varg då, säger kanske du ? Tja, de finns ju...och är grymt duktiga på att höra och se dig långt innan du märker av dem och då gör de 99 gånger av 100 som deras nedärvda instinkt bjuder dem : Flyr.
Nej, skogen skrämmer inte och det är en liten del i att jag älskar den så mycket. I stadens vimmel av okända människor känner jag mig otrygg ibland. Kanske handlar det om ett kontrollbehov eller trygghets-patos , men jag tror att det går djupare än så i mig. Andra människor är inget jag låter vara del av min inre grundtrygghet överhuvudtaget. Jag älskar, interagerar och håller av som alla andra - men min innersta kärna av grundtrygghet vilar på en grund byggd på mig själv. Mig själv är ju den ende jag med säkerhet vet att jag kommer ha med mig på hela min vandring på denna jord. Eller hur ?
Skogsmänniskor och kustmänniskor....jag har i min bekantskapskrets ett par vänner som är min raka motsats. De beskriver hur de blir djupt olyckliga om de inte får ha vidder och stora vatten runt sig där de lever. Jag förstår dem. Om inte annat , för att jag kan uppleva samma sak om jag tvingas vara utan skogen en längre tid. Vi hamnar i obalans , något rubbas och förmörkar sikten. Utöver att vi blir olidliga att leva nära, så riskerar vi att glida in i depression.
Avslutningsvis:  Finns det stadsmänniskor också ? Nej, jag tror inte det egentligen. Däremot tror jag att det finns mer eller mindre stadsanpassade individer. Kanske kommer mänskligheten en dag, om många generationer, ha anpassat sig fullt ut till den konstgjorda och onaturliga miljö staden faktiskt är. Jag vet inte, men jag hoppas inte det och jag vet att det är långt dit. På varje människa som trivs fullt ut i staden tror jag nämligen att det går 100 som i mer eller mindre utsträckning måste kompromissa med sig själv för att kunna leva där. Oftast omedvetet tyvärr.
Kust och skogsmänniskor.....  
  

fredag 21 juli 2017

I björkens stam.

Jag kan se min själs avtryck i björkens stam
en brokig väv i svart, vitt och grått
Avskilda små fragment och större sjok -
eviga avtryck från dagarna som gått
Jag kan se min egen livsvandring i viltstigen
krokig , vindlande men alltid med tro
Miljoner av steg genom tidens gång
med hopp om att kunna få växa och gro
Jag kan känna min egen längtan
när jag ser fågelstrecken vända söderut igen
Denna namnlösa längtan i mitt bröst
som blev min drivkraft för så länge sen

Till det här är jag skapad
det är vad jag är sprungen ur
Det finns en reflektion av mig
i varje blomma, träd och djur

Jag kan finna min egen styrka i vårbäcken
en virvlande, otyglad kraft ingen styr
Att bara iaktta den en stund minner mig
om att alltid kämpa när en ny dag gryr
Jag kan höra min egen röst i vindens sus
ömsom en viskning, ömsom ren och klar
En sprucken, hes stämma i tiden
som sent i livet, så fann tonerna som bar
Jag kan känna min egen lycka gestaltas
i morgonsolens strålar över en sommaräng
En lycka given utan att kunna köpas
som reflekterar värme över själens terräng

Till det här är jag skapad
det här är vad jag är sprungen ur
Det finns en reflektion av mig
i varje blomma, träd och djur





torsdag 20 juli 2017

Var inte rädd mer....





I stilla andakt
en krigares vila till sist
En stund av frid
en paus och en frist.....
Åh, denna själ
uti fågeltunnt bröst
här kan du finna
din egen inre röst
Var inte rädd mer
du är på väg hem min vän
Snart är kampen över
och du får åter ro igen
Bli här ett slag
och fortsätt sedan gå
Vila här för hoppet
som ingen oro kan nå
Åh, denna själ
uti fågeltunt bröst
här kan du finna
din egen inre röst

Var inte rädd mer
du är på väg hem min vän...

måndag 17 juli 2017

I vattnets spegel


Vad bryr jag mig om smärtan
idag slog kaprifolen ut i blom här hemma
Vad bryr jag mig om ångest
jag låter mig berusas av bofinkens stämma
Ja, vad bryr jag mig om hatet
när jag vandrar genom sommarens lundar
För säg vad bryr sig väl ögonblicket
om det som bortom horisonten stundar ?

Säg vad betyder väl människors trätande
när jag ser himmelens moln i vattnets spegel
Då fylls jag utav en inre kraft så stark
att den spränger varje lås, boja och regel
Vad bryr jag mig väl om vinster i pengar
då rådjuret möter blicken genom kamerans lins
Då fylls jag ju utav en gränslös tacksamhet
  bara över att jag andas, lever och finns

Vad bryr jag mig om imorgon
ikväll såg jag solen gå ner i purpur och rött
Vad bryr jag mig om gråten
när kängorna trampar stigarna jag har nött
Ja säg, vad betyder väl vemodet
när livet finns att skåda varthän jag går
och då allt det där tunga som världen ger
blir till luft och damm i mina sökarspår

Säg vad betyder väl människans trätande
när jag ser himmelens reflektion i vattnets spegel....?




onsdag 12 juli 2017

Besinningens tid







Det här är inget långsamt farväl
det här är besinningens tid
Det här är eld som falnar till glöd
det här vilan efter en strid
Solen är höljd i dis men lyser än
bakom stortallens topp
Längtan är svag men trotsar än
en sönderfallande kropp
Det här är ingen väg bort
det här är besinningens tid
Det här är mitt bokslut
innan det okända tar vid

Kom besinning, kom stillhet
genomlys ett överexploaterat sinne
Kom långsamt på ljusa vågor
och skänk ljus över själ och minne
Kom med det ursprungliga
vrid min blick bort från all flärden
Låt mig somna hel en dag
i samklang med den riktiga världen

Det här är inget långsamt farväl
det här är besinningens tid
Det här är eld som falnat till glöd
det här är vilan efter strid.....